Livsstil Att bli förälder är ett av livets mest överväldigande ögonblick. Lillemor Asplund fick två barn på samma gång. Det har varit det jobbigaste och bästa i hennes liv hittills.

Alla blir vi gravida på nästintill samma sätt, men hur det slutar kan bevisligen variera. I början såg allting normalt ut för Lillemor Asplund och hennes graviditet. Hon var lycklig över det positiva testresultatet och strålade som en sol. Vad hon inte visste var att hon skulle stråla dubbelt mer om några veckor. Veckorna gick och ett ultraljud senare kom beskedet om att två foster fanns att finna i hennes mage. Reaktionen på tvillingarna blev enbart positivt.

- Det blev tårar, skratt och gråt om vartannat. Smått hysteriskt, helt enkelt, säger Lillemor, som i dag har flickorna Fanny och Siiri.

Flickorna har hunnit bli drygt ett år och vardagen har stabiliserats efter ett utmattande år som tvillingmamma.

Graviditeten gick förhållandevis bra, trots att Lillemor sprang på läkarkontroller stup i kvarten. En tvillinggraviditet klassas som en riskgraviditet, speciellt i det här fallet när tvillingarna låg i samma fostersäck, och det kontrolleras lite oftare än vanligt. Lillemor fick även tillbringa en tid på sjukhus innan flickorna slutligen ploppade ut i vecka 35, en dryg månad för tidigt.

Det blev inte riktigt som Lillemor hade tänkt sig. Det var panik vid förlossningen och hon hann inte ens ta en titt på flickorna innan de med ilfart fördes ut ur rummet. Flickorna vägde knappt två mjölkpaket var och måste stanna kvar på sjukhuset när en tomthänt och ledsen Lillemor lämnade BB. De kommande tre veckorna sprang hon mellan hemmet, bröstpumpen och barnavdelningen, innan hennes saknade barn äntligen fick komma hem. Lillemor var naturligtvis glad över att den stunden var kommen, men det var nu det jobbiga och riktiga arbetet började.

- Den första tiden hemma var ett enda kaos, eller hela första halvåret var otroligt tungt och påfrestande för oss alla. Jag sov typ ingenting och minns knappt något av det som hände då. Det var så många nya intryck och så mycket att lära sig att jag har förträngt det mesta.

Lillemor rekommenderar att man som tvillingförälder skall ta emot all hjälp som erbjuds. Om man inte erbjuds, så måste man begära.

- Vi kom till en punkt när vi båda, såväl barnens pappa som jag, var så trötta att kände att vi måste få sova en hel natt, så vi förde flickorna till min syster en natt. Jag minns inte exakt hur gamla de var då, men jag minns att vi lämnade av dem klockan fem. Klockan sex somnade jag och vaknade tio påföljande morgon. Då kände jag "okej, nu orkar jag ett halvår igen".

Ett annat tips som Lillemor ger är att gå med i tvillinggrupper för mammor. Hon är själv med i en grupp, där tvillingmammor träffas med jämna mellanrum för att ventilera och diskutera med likasinnade. Utöver det samlar hon krafterna med hjälp av träning.

- Det är viktigt att ta hand om sig själv. Den lilla tid jag har över tillbringar jag på gymmet. Vänfronten får därmed lida. Jag prioriterar tränandet eftersom jag mår bäst på det viset.

När jag frågar Lillemor om hon vill ha tvillingar igen säger hon bestämt nej och fnissar lite efteråt. Hon påstår att det räcker med ett par. Ändå tycker hon att man gott och väl kan önska sig tvillingar i smyg, eftersom det har varit ett väldigt givande år, trots all sömnbrist.

- Det är så roligt att se hur de tycker om varandra och trivs ihop. Varje morgon skiner de upp och kramas och pussas när de ser varandra. Det känns tryggt att veta att de alltid kommer att ha varandra.

En annan bra sak med tvillingarna är att Lillemor genom dem har bevisat att hon klarar av så mycket mer än hon tror.

- Jag fixar t.o.m. dubbelt mer. Efter det här känner jag att jag klarar allt.

Trots sin chockartade mammadebut vill Lillemor ändå ha fler barn i framtiden. Men inte just nu. Nu skall hon lämna hemmets välstrukturerade rutiner och åter bege sig ut i arbetslivet. Familjen har nyss köpt hus och Lillemor skall börja på ett nytt heltidsjobb. Hon ser fram emot förändringarna, men kommer trots allt att sakna hemmalivet och flickornas närhet.

- På den senaste tiden har jag känt på mig att det är dags att börja jobba igen. Det blir naturligtvis skönt att få gå på wc i fred, men jag har redan varnat dagispersonalen om att jag kommer att böla hysteriskt varje morgon när jag lämnar av dem.

Hur det går för Lillemor återstår att se, men efter det här är jag övertygad om att hon klarar allt. För Fanny och Siiris del kan vi vara lugna. De har inte bara världens hårdaste morsa - de har även varandra.

Läs Linns kommentar här