Hälsa & Relationer Maria Appel hade just tagit sin sjukskötarexamen och planerade flytten till Åland där hon fått jobb. Plötsligt blev det tvärstopp. Maria var 22 år gammal när utbrändheten tvingade henne släppa alla framtidplaner.  Nu, två år senare, är hon fortfarande sjukskriven och längtar efter att gå vidare i livet.

Det var på en semesterresa med sambon som Maria insåg att hon var sjuk. Det var i februari 2007 och Maria Appel hade just slutfört studierna. På resan fanns plötsligt utrymme för de tankar och känslor som hon hade lyckats förtränga de senaste två åren.

- Jag insåg att jag måste släppa allt. Det var hemskt att se min personlighet rasa samman. Jag har ju alltid varit den duktiga Maria, om jag inte längre har det kvar så vem är jag då? Skolan var ju mitt liv, jag hade inte tid med några fritidsintressen.

Efter högstadiet studerade Maria till närvårdare hemma i Kristinestad. Hon flyttade till Vasa 2003 för att studera vidare till sjukskötare. Hon trivdes bra trots att tempot var tufft. Skolan pågick från morgon till kväll och däremellan väntade hemarbete och tentläsning. På helgerna extraknäckade Maria inom vården så det fanns aldrig en ledig stund.

- Jag minns att jag tog paus ungefär en halvtimme efter skolan för att hinna äta, sedan fortsatte jag med skolarbetet. Det var egentligen den enda fritid jag hade. Men jag trivdes ju med studierna så jag tänkte inte på att jag aldrig var ledig.

En dag slog illamåendet till. När det inte ville ge med sig sökte Maria läkarhjälp. Hon fick uppsöka läkare fem gånger innan någon tog henne på allvar. Då hade det gått ett och ett halvt år och Maria mådde illa konstant.

- Jag hade svårt att koncentrera mig i skolan. Fastän jag försökte lyssna vad läraren sa så var det som om ridån i hjärnan hade gått ner. Det gick liksom inte in mer information.

Maria bet ihop och fortsatte studera i samma takt. Hon började få minnesluckor och tappade ord. Synfältet blev suddigt, balansen svek och Maria blev fumlig och klumpig.

- Sommaren kom och jag jobbade med utvecklingsstörda på ett boende. Den sommaren minns jag ingenting av. En morgon var jag så yr att jag inte kom upp ur sängen. Jag sjukskrev mig några dagar men sedan försvann yrseln och jag fortsatte jobba.

När Maria inte fick hjälp från hälsovårdscentralen började hon själv söka svar på internet. Hon insåg ganska snabbt att det var utbrändheten som spökade. Lyckligtvis träffade hon till sist en bra läkare som skickade henne vidare till en psykolog och en psykiater.

- Jag fick diagnosen medelsvår depression på grund av utmattning. Folkpensionsanstalten godkänner nämligen inte utbrändhet som en sjukdom och därför räcker det inte som orsak för att få sjukdagpenning.

Maria blev sjukskriven i februari 2007. Kort därefter kom det också fram att hon hade utvecklat celiaki, som kan bryta ut på grund av lågvarig negativ stress. Det första året som sjukskriven vek Maria för vila.

- Jag sov 16 timmar per dygn och orkade ändå ingenting. Jag kunde inte diska och handla samma dag. Det blev disk ena dagen och butiken den andra. Vissa dagar mådde jag bättre och då lade jag i sjätte växeln på nytt. Det straffade sig genast. Jag kunde ligga däckad i flera dar efter en större ansträngning.

Maria har alltid ställt höga krav på sig själv och när det har varit stressigt har hon satt i sjätte växeln och gasat på. Nu tvingades hon lära sig att unna sig fritid och vila, varje dag.

- Det var tungt att själv ligga på soffan och se andra jämnåriga skaffa jobb, förtjäna pengar och bilda familj. Jag ville ju också ha allt det där men småningom accepterade jag att jag inte klarar av samma tempo som de.

Det senaste året har Maria funderat mycket kring varför det gick som det gick och hur hon ska kunna undgå att gå i samma fälla igen.

- Utbrändheten kommer nog att lurpassa på min axel resten av livet. Men under de här två åren har jag lärt mig att lyssna på kroppen och ta dess signaler på allvar. Visst är jag rädd för att falla dit igen, andra som varit utbrända har ju fått återfall. Men jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver uppleva något liknande. Utbrändhet önskar jag inte ens åt min värsta fiende.

Maria är sjukskriven framt till sista juni, men redan i slutet av mars ska hon ta första steget ut i arbetslivet. Folkpensionsanstalten har beviljat Maria arbetsprövning, vilket innebär att hon ska prova arbeta i 40 dagar. Hon kommer att jobba med rehabiliteringspatienter, till en början tre dagar i veckan. Jobbet väcker blandade känslor.

- Jag är förväntansfull men också orolig. Tänk om kollegerna förväntar sig att jag som är så ung ska orka jobba som en maskin. Vissa dagar mår jag bra, men andra mår jag riktigt dåligt. Jag undrar om de kommer att ha förståelse för det.

Maria har bloggat om sin utbrändhet i ett drygt år. Hon valde att skriva anonymt eftersom ämnet kändes för personligt. Numera har de flesta i Kristinestad listat ut vem författaren är och Maria säger att hon lika väl kunde börja blogga öppet.

- Jag började blogga för att få respons och någon att bolla tankarna med. Tack vare skrivandet har jag kunnat nysta upp alla funderingar inom mig.

Marias blogg är en av de mest lästa på portalen bloggen.fi. Via den får hon många kommentarer, också av andra som upplevt utbrändhet. Men Maria påpekar att det inte är alla som förstår sig på hennes sjukdom.

- När jag säger att jag är utbränd kan någon svara ”Jo, jag kände mig också jätte utbränd i går”. Det känns lite ledsamt att inte bli tagen på allvar.

Sambon och de tre katterna har varit och är fortsättningsvis ett stort stöd för Maria. Hon har hittat nya fritidsintressen som yoga, stavgång och körsång. Under hela sjukdomstiden har hon levt på hoppet och nu ser hon äntligen ljuset.

- Nu jobbar jag på att bryta mitt idiotiska levnadsmönster och inse att min personlighet bygger på den jag är, inte det jag gör. Dagens samhälle bygger på att allt ska vara så jävla perfekt, men min lycka är inte lika med perfektion.