malinson

Slutresultatet av fotosessionen (som btw har pågått i två dagar) blev att Jim utbrister: "Jag tänker aldrig mera fota dig!"

 

Före de orden uttalades lät det så här:

- Du har kinesögon

- Sluta kisa

- Ta på dig glasögonen så ser du bättre

- Du har horn

- Du ser ut som Satan

- Sluta vara så "puppy"

 

Jag är smickrad.

 

Och hela tiden suckar praktikant-Emil eftersom det är så jobbigt att assistera vid fotograferingen (eftersom modellen är "den svåraste fotografen nånsin har fotat").

 

Inte undra på att modellen känner sig avslappnad och bekväm i situationen.

NINA - var är du när man behöver dig!!?

 

Sällan har väl folk avhandlat det här ämnet så intensivt som det gångna halvåret. Vädret. På fejsbook, i butiken, på lekisgården, på jobbet, i bloggarna, ja ... det är nästan så jag får lust att göra så där som jag brukar när jag går i Kampens köpcentrum - sätta händerna för öronen, blunda och sjunga lalalalllallalalla.aaa. Orsaken till att jag gör det i Kampens köpcentrum är väl uppenbar. Folk river och sliter i en och tycker att man har fult hår, torra händer, övervikt och för mycket pengar - och allt de där ska just de ändra på såklart. Jag brukar också använda mig av Blicken. Den som säger "Vill du dö i dag?". Det hjälper faktiskt ibland.

 

Men vädret. (Nu är det min tur.)

Jag blir helt till mig av solen. Och det händer varje gång. Jag är så lättköpt, så förutsägbar. Fast det är väl många av oss.

 

Jag vill sälja allt jag har, sluta jobba och vråla ut ett avgrundsskrik som får de blåhåriga tanterna på Stockmann att tappa guldplomberna.

 

Å så kommer verkligheten emot och jag måste gå och sätta mig och le som en idiot framför Jim-fotografen. Dessutom påstår han att jag är svår att fota - ett smart sätt att säga att jag inte riktigt gör mig på bild. Jag försöker säga att det är det här han har att jobba med, men han vill int lyssna. Ska uppdatera om hur fotosessionen går.

Vi har försökt bli torra i natt, eller jag har ju varit det en tid redan, men hon som är lite yngre föreslog själv att hon skulle kasta blöjan. Det lät ju som en bra idé, och var väl det också. Poängen är väl att man som förälder då ska se till att ungen går på wc mitt i natten, om den behöver. Det insåg inte jag, utan trodde att gnället berodde på...tja, att det var natt. Eller så ville jag bara tillbaka till min säng fort fort och struntade i de tydliga signalerna. I dag på morgonen var jag därför väldigt förvånad över att hon nästan inte kissat ner sig alls. Eller bara lite. Tills jag hittade Galileiska sjön i fel säng.

 

Eftersom jag inte diskuterar eller läser saker om hur små barn fungerar längre vet jag inte hur många sådana sjöar som krävs innan nattblöjan kan kastas.

Tre? Tretton? Trettio?

Jag vet inte heller om jag ska riskera att inte köpa fler paket blöjor då det här tar slut (tre blöjor kvar - risky business). Hon vägrar nämligen att bajsa på pottan eller toaletten. Och jag vet inte om det är så smart att testa vad som händer om hon inte får en blöja. Vill jag gå på spaning efter den bajs som flytt, liksom.

Det är onekligen spännande att vara småbarnsmamma och fundera på det som är verkligt viktigt i livet.

Det här med kvinnodag är lite svårt. Det är ju onekligen en god idé - att uppmärksamma jämställdhetsfrågor och att sätta fokus på kvinnan. Men när jag ser mig omkring blir jag lite fundersam. Det känns som om kvinnodagen har blivit jippofierad. Det ska hyllas hit och dit och ges blommor och ballonger och... Det är mindre än en månad sen den där dagen då folk plikttroget ger blommor och choklad åt varandra, räcker inte det? Nu dräller Facebook-statusarna av män som slår sig för bröstet för att de har "hyllat sina kvinnor" eller "firat Kvinnodag". Jag försöker att inte läsa, eftersom sån't där ger mig spyreflexer.

 

Antingen har man börjat jippa till den 8 mars för att slippa diskutera besvärliga frågor som jämställdhet eller så har man bara missförstått det hela. Eller så har man tagit intryck av grannen i öster som ger rosor och har ledig dag för att fira kvinnorna.

 

Fast det där med ledig dag låter inte alls så tokigt när jag tänker efter. Och jag brukar faktiskt alltid få blommor den 8 mars, av min pappa. Kanske jag ska sluta gnälla och slänga mig i soffan och njuta av blombuketten. Fast först måste jag gå och ropa slagord på stan. Demonstrera och marschera och knyta näven lite.

 

Måste bara fundera ut vad jag är mest upprörd över just nu när det gäller kvinnans ställning i samhället. Det gick snabbt. Tio sekunder och jag är högröd i fejset av upprördhet över ... var ska jag börja.

Det är lättare att lägga sig på soffan en stund. Jäkligt bekvämt egentligen.

I dagens Höbel skriver Monica Ålgars om kvinnors rätt till planerade kejsarsnitt. Det här är en debatt som blossar upp med jämna mellanrum, och vi kan säkert vänta oss några veckor av blossande insändare efter dagens kolumn. Det är ju alltid bra att vädra de här sakerna, men det är synd att debatten ofta är så enkelspårig.

 

Varför säger ingen att ett snitt kan innebära lika mycket sår (ofta ett ännu större), smärta och lidande som en vaginal förlossning? Varför säger ingen att den smärtan och det lidandet kan vara något du ska stå ut med resten av ditt liv? Var är alla kvinnor som har snittats och sedan fått men för livet - t.ex. i form av ärrbildningar som gör att det inte blir några fler barn och som leder till smärtor som kan betyda en sjukhusresa i året, eller mer?

 

Att föda barn gör ont och är sällan någonting som kan kontrolleras med viljan, det är svårt att komma ifrån. Naturligtvis ska smärtlindringen fixas så långt det bara går. Ibland är ett planerat snitt alldeles säkert det absolut bästa alternativet, men sluta prata om snitt som ett sätt att slippa lättare undan. Det kan vara precis tvärtom.