malinson

Har precis ätit en stor och näringsrik lunch och försökte tvinga mig att inte jobba medan jag åt. Det skulle iofs ha varit omöjligt eftersom det satt en ganska gravid kvinna i bordet bredvid. Eller det hindrade väl inte, men hennes mun gick i ett och hon var otroligt upprörd över sin graviditet, över jobbet, över mannen och...jestanes. Så upprörd så att jag skattade min lyckliga stjärna över att jag inte befinner mig i ett välsignat tillstånd. Det är ju inte roligt att vara gravid, jag vet, men alla måste ju inte tvingas lida för det.

 

Sen köpte jag en stor påse munkringar för att fira att vår praktikant har förgyllt våra dagar här i ... en lång tid, men nu ska han lämna oss.

När jag kom tillbaka till Höbel-huset hade hissen fastnat, eller så hade nån storvuxen blivit i kläm.

Jag och en kille som sitter i kontorslandskapet bredvid vårt tillhåll (de närmaste grannarna är ett finansbolag) bestämde oss för att ta trapporna istället.

Jag känner honom inte alls, men vi hälsar, naturligtvis. Under trappturen flåsade vi fram några skämt, men vid fjärde våningen ville jag bara sätta mig ner och gråta lite. Eftersom jag är en stor flicka nu vandrade jag vidare. När vi kom upp till sjuan kunde vi knappt prata mer, men det kändes i alla fall som om vår kollegiala grannsämja blev snäppet bättre. Lite så där som det måste vara i armén - efter att ha flåsat, lidit och bajsat ihop så blir man goda vänner - eller så int.

Jag måste säga att det här jobbet bjuder på så många överraskningar och oväntade händelser som jag aldrig hade kunnat tro. Och lika bra är väl det - att vi inte vet vad som väntar oss - då sku vi kanske bli fega och ynkliga små möss som måste springa i samma hjul som alla andra. Fast det gör vi kanske ändå.

 

Det senaste inslaget i serien "oväntade händelser" var ett samtal - ett hemligt sådant naturligtvis, ingen stor grej, men något lätt absurt att le åt i alla fall.

 

Ler gör jag också när jag tänker på mötet i bussen i går. Min före detta kollega från Tv-nytt frågade hur jag klarar av "gubbarna". Jag kan inte rå för det, men jag börjar fnissa vid tanken på den allmänt utbredda uppfattningen om att jag måste klara av "gubbarna". Jag svarade att jag nog inte har något gubbproblem, varken med de här "gubbarna" eller med andra. Helt tydligt borde jag ha seriösa issues med en massa grejer, enligt andra.

 

Men skit i alla andra.

 

Nu knorrar magen och det är dags att se sig om efter ett lämpligt byte att fälla.

 

 

Slutresultatet av fotosessionen (som btw har pågått i två dagar) blev att Jim utbrister: "Jag tänker aldrig mera fota dig!"

 

Före de orden uttalades lät det så här:

- Du har kinesögon

- Sluta kisa

- Ta på dig glasögonen så ser du bättre

- Du har horn

- Du ser ut som Satan

- Sluta vara så "puppy"

 

Jag är smickrad.

 

Och hela tiden suckar praktikant-Emil eftersom det är så jobbigt att assistera vid fotograferingen (eftersom modellen är "den svåraste fotografen nånsin har fotat").

 

Inte undra på att modellen känner sig avslappnad och bekväm i situationen.

NINA - var är du när man behöver dig!!?

 

Sällan har väl folk avhandlat det här ämnet så intensivt som det gångna halvåret. Vädret. På fejsbook, i butiken, på lekisgården, på jobbet, i bloggarna, ja ... det är nästan så jag får lust att göra så där som jag brukar när jag går i Kampens köpcentrum - sätta händerna för öronen, blunda och sjunga lalalalllallalalla.aaa. Orsaken till att jag gör det i Kampens köpcentrum är väl uppenbar. Folk river och sliter i en och tycker att man har fult hår, torra händer, övervikt och för mycket pengar - och allt de där ska just de ändra på såklart. Jag brukar också använda mig av Blicken. Den som säger "Vill du dö i dag?". Det hjälper faktiskt ibland.

 

Men vädret. (Nu är det min tur.)

Jag blir helt till mig av solen. Och det händer varje gång. Jag är så lättköpt, så förutsägbar. Fast det är väl många av oss.

 

Jag vill sälja allt jag har, sluta jobba och vråla ut ett avgrundsskrik som får de blåhåriga tanterna på Stockmann att tappa guldplomberna.

 

Å så kommer verkligheten emot och jag måste gå och sätta mig och le som en idiot framför Jim-fotografen. Dessutom påstår han att jag är svår att fota - ett smart sätt att säga att jag inte riktigt gör mig på bild. Jag försöker säga att det är det här han har att jobba med, men han vill int lyssna. Ska uppdatera om hur fotosessionen går.

Vi har försökt bli torra i natt, eller jag har ju varit det en tid redan, men hon som är lite yngre föreslog själv att hon skulle kasta blöjan. Det lät ju som en bra idé, och var väl det också. Poängen är väl att man som förälder då ska se till att ungen går på wc mitt i natten, om den behöver. Det insåg inte jag, utan trodde att gnället berodde på...tja, att det var natt. Eller så ville jag bara tillbaka till min säng fort fort och struntade i de tydliga signalerna. I dag på morgonen var jag därför väldigt förvånad över att hon nästan inte kissat ner sig alls. Eller bara lite. Tills jag hittade Galileiska sjön i fel säng.

 

Eftersom jag inte diskuterar eller läser saker om hur små barn fungerar längre vet jag inte hur många sådana sjöar som krävs innan nattblöjan kan kastas.

Tre? Tretton? Trettio?

Jag vet inte heller om jag ska riskera att inte köpa fler paket blöjor då det här tar slut (tre blöjor kvar - risky business). Hon vägrar nämligen att bajsa på pottan eller toaletten. Och jag vet inte om det är så smart att testa vad som händer om hon inte får en blöja. Vill jag gå på spaning efter den bajs som flytt, liksom.

Det är onekligen spännande att vara småbarnsmamma och fundera på det som är verkligt viktigt i livet.